dooleymadelly

Gud vad trött jag är på allting. Jag orkar inte gå omkring och låtsas som att hela världen är gjort av sockervadd (vilket förresten är asäckligt) och att solskenet är bakom varje hörn. Jag tänker vara ärlig. Just nu har jag hamnat på ett ställe där allt är regn och moln. Alla människor är falska och jag är hatad. Hatad eller älskad av människor som inte betyder någonting för mig. Hårt, men sant. Bara för att någon älskar mig så tänker jag inte låtsas att jag älskar den tillbaka. Många som bryr sig vill jag på riktigt ha bort ur mitt liv för att aldrig ta tillbaka dem.. Suck.. Jag kan inte sluta tänka på i lördags. Ögonkontakten med han som nästan blev min. Vad gjorde han i Göteborg? Varför försökte han under de tre sekunderna bränna upp mitt inre? Varför nu, bara någon månad efter att det försvann? Man bombar inte ett bygge som inte hunnit bli stabilt nog för att klara attacken, det är inte rätt. Tre sekunder var det, sen gjorde det inte ont mer. Men tre sekunder verkar räcka för att slå ner på mig under mina ångestattacker. Varför Göteborg, varför Liseberg? Varför just i lördags? Okej, detta är verkligen en väldigt liten del till att jag mår dåligt, men jag tänker inte dra igenom resten. Jag tänker gå tillbaka till min säng och inte resa mig innan mina krafter och min vilja att existera har kommit tillbaka till mig.